Västra Nyland, 6.5.2007, Mary-Ann Bäcksbacka
Passion, sex och spänning

Finlandssvensk tidningsvärld är sällan skildrad i fiktiv form. Senast det hände var väl i Christer Kihlmans Se upp salige (1960). Journalisten Carita Liljendahl i Lovisa har i sin aktuella debutroman hittat på en konkurrent till Hufvudstadsbladet, nämligen Helsingfors Dagblad.
Carita Liljendahl ger ut Horny24 på eget förlag, för hon ville publicera den i precis den form hon skrev den från början. "Sommaren 2006 skickade jag in manuset till två av våra största finlandssvenska förlag, av vilka det enda uppmanade mig att rejält banta ner romanen och försöka på nytt med en förkortade version. Det andra svarade varken ja eller nej åt mig".

Omständligt
Carita Liljendahl borde ha följt det svarande förlagets råd tänkte jag genast i början av boken och senare allt emellanåt under läsningen. Historien om den osannolikt väluppfostrade, karriärmedvetna, förmögna och empatiska nyhetschefen Adrian Debutsky och hans ödesdigra förälskelse i Johanna Anderson från Lappträsk är för omständlig.
Både beskrivningen av det journalistiska vardagliga slitet, Johannas något naivt formulerade dagbok och särskilt sexskildringarna kunde med fördel ha förkortats. Både Adrian och Johanna är, enligt författaren i ett följebrev, sexfixerade, men varje samlag och fantastiska orgasm (hans) behöver man inte ta del av för att förstå faktum. Sex och orgasmer är trots allt inte så variationsrika.

Trög början
Början känns trög och för många ledtrådar ges, man gissar rätt snabbt vad för slags sexaffärer Johanna livnärt sig på tills hon träffar den gudomlige Adrian, som för sin del är överförtjust i den alltid villiga Johanna, som aldrig skyller på trötthet, huvudvärk eller mens. Man gissar också vad för slags affärer Johannas ex-pojkvän sysslar med i Ryssland och ungefär hur allt kommer att sluta.
De ryska affärerna tangerar uppdrag på temat människohandel och prostitution som Helsingfors Dagblad med just Adrian i spetsen undersöker och skriver om.
Carita Liljendahls språk ger emellanåt ett osäkert intryck, men huvudsakligen skriver hon rappt och flytande och någonstans efter mitten av romanen blir det riktigt spännande, trots den redan nämnda förutsägbarheten.

Inget djuplodande
Karaktärsskildringen är inte djuplodande, men hyfsat trovärdig. Författaren har inte strävat efter det heller, mera efter att vara underhållande och det lyckas hon likaså hyfsat med. Kriminalroman vill hon inte kalla sin Horny24, men det har den ändå klara drag av och där ligger dess styrka.
Bara Carita Liljendahl lär sig att läsaren sällan är ett dumhuvud som behöver få alla detaljer förklarade för sig eller ens presnterade blir hon garanterat en högst läsvärd författare, en deckarförfattare allraminst i klass med Staffan Bruun och hans journalist Burt Kobbat, kanske rentav bättre tack vare hennes sinne för miljöer och personer.
En uppföljning till Horny24 lär redan vara under arbete. Den för läsaren in i gayvärlden, meddelar författaren. Upplysningen gör en lika förväntansfull som förskräckt. Måtte den hålla sig mindre omständlig!
Liljendahls bok säljs via tidningen Östra Nylands redaktion i Lovisa, där författaren är anställd, men kan också beställas via www.debutsky.fi.
Jan Lindhs pärmbild är precis som författaren själv säger, vågad men inte oanständig.