Carita Liljendahls tredje roman övertygar.
Izdaja je izdaja. Så står det på ett av de anonyma och oroande kort Adrian Debutsky får på posten. Det är serbiska och betyder “ett svek är ett svek”. Och just det är det centrala temat i Carita Liljendahls tredje relationsroman om journalisten Adrian Debutsky, “Skuggor av svek”.
Så föredrar nämligen Liljendahl själv att kalla sina romaner, och inte deckare eller thrillers. Och visst, hennes böcker är avsevärt mindre blodiga än de flesta i dagens rika deckarflora. Men inte mindre gastkramande för det. Carita Liljendahl har blivit allt bättre på att skapa obehag också genom att måla med betydligt mindre och diskretare penseldrag, vilket jag tycker enbart är till fördel. Flera av dagens bästsäljande deckare har blivit alldeles för otäcka att läsa, med sina detaljerade beskrivningar av brutalitet och utstuderad ondska, också mot barn.
På ett annat av de postkort Adrian får står det od cveta do cveta, som betyder “från blomma till blomma”. Sådant har Adrians liv ju oftast varit, vilket läsarna av Liljendahls tidigare böcker känner till. Adrian Debutsky har god aptit på livet, och inte minst kvinnor, men är inte lika bra på att hantera sina känslor och de relationer han råkar in i. En gång tidigare har han varit allvarligt förälskad, i Johanna Andersson från Lappträsk, men hon gick ett brutalt öde till mötes i den första romanen Horny24, från 2007. En debut som var lite mångordig, men ändå övertygade positivt genom en spännande och verklighetstrogen intrig kring trafficking. För denna tidning läsare förhöjdes läsvärdet givetvis ytterligare av att handlingen i hög grad var förlagd till Lovisa med omnejd.
Så också i uppföljaren, Uppdrag utrotning, från 2008. En betydligt mer komprimerad och tät roman, också nu med Adrian Debutsky i huvudrollen. Det centrala temat var nu homosexualitet, och fr.a. den starka bögskräck som omger den. En ruskig historia, inte minst för att den kunde vara sann, dvs. att någon knäppskalle får för sig att utrota alla bögar. Händelserna i Norge sommaren 2011 visade ju vad knäppskallar kan få till stånd, också i ett samhälle där man minst anar det.
Adrian Debutsky är nyhetschef på den fiktiva tidningen Helsingfors Dagblad. En miljö journalisten Liljendahl känner som sin egen ficka. Och det märks i de trovärdiga skildringarna av rutinerna och snacket på redaktionen. Också i övrigt har Liljendahl blivit riktigt bra när det gäller dialogen, som löper ledigt och bra. Det enda jag skulle spara på är den ibland onödigt sexfixerade jargongen. Det blir onödigt många “knulla” och “kuk”, och plattityder som “het i sängen”. Låt vara att sexualiteten i alla dess former är ett genomgående tema i alla hennes böcker, så också denna. Liksom alla de känslor som är förknippade med den, såsom svek och svartsjuka. Men också våld eftersom sexualiteten är en mäktig kraft.
I den förra boken var homosexualiteten i förgrunden, inte bara genom den ruskiga huvudintrigen utan också i den uppenbart bisexuella Adrians försök att få fason på sin egen sexuella identitet. Det sker inte minst i hans relation till sin yngre journalistkollega Lucas, en charmerande kille som tvingar Adrian ut ur skåpet, åtminstone till hälften. Den relationen fortsätter också i den nya romanen, men Adrian blir nu mer övertygad om hur han egentligen vill ha det. Och mer tillfreds med sin identitet. Sexualiteten har många ansikten, vilket förefaller att vara ett av Carita Liljendahls viktigaste budskap i serien om sin hjälte Debutsky. Och det är kanske Liljendahls mest fascinerande sida; att hon som kvinna skriver så känsligt om manlig sexualitet.
Också i övrigt är den nya romanen en fortsättning på de två tidigare, något som är både en styrka och en svaghet. Nackdelen är att den som inte läst de tidigare i viss mån lämnas i sticket när det gäller personernas tidigare historia, och framför allt i början kan ha svårt att hänga med. Men böckerna kan nog läsas oberoende av varandra. Fördelen är givetvis att man som läsare kan följa med personernas utveckling, vilket inte minst gäller huvudpersonen Adrian Debutsky. En person Liljendahl på sin blogg själv karaktäriserat som “journalistkårens James Bond”. En blogg där hon för övrigt ständigt för en dialog med både Adrian och sina läsare (se www.debutsky.fi)
Vad de mystiska och obehagliga postkort och brev som Adrian får egentligen betyder, och vilka konsekvenser mötet med deras avsändare får, skall här inte avslöjas. Det är trots allt en roman med starka spänningsmoment. Men det ordnar upp sig på slutet, som det brukar i den fiktiva världen. Men jag blir lite orolig för hur det skall gå för Adrian i fortsättningen – för han verkar ju i slutet vara oroväckande nära att stadga sig? Och det känns ju i deckarvärlden som en ganska trist och tråkig utgångspunkt. Men det kanske uppstår nya fnurror på vägen, för vi har knappast fått läsa det sista om vår charmige journalist, med stark förkärlek för Lovisa
ÖN 24.10.2012
Thomas Rosenberg