Då Carita Liljendahl senaste år överraskade oss alla med att ge ut en bok, Horny 24, var förväntningarna kanske inte speciellt högt ställda – och desto större därför den positiva överraskningen: boken var inte alls dålig, tvärtom. Att förläggarna nobbade henne måste därför betraktas som en stor miss, som väl delvis kan förklaras med att man tog alldeles för lätt på ett författarnamn man inte kände.

Som sagt; jag hade inga större svårigheter att fångas av debutboken, låt vara att den lokala anknytningen till Lovisa och andra välkända miljöer givetvis bidrog. Och låt vara att boken definitivt var i längsta laget och med fördel hade kunnat förkortas med en fjärdedel. Och låt vara att sexfixeringen ibland kändes onödigt upphettad och smått pubertal.

Det var ändå det positiva som övervägde: spänningsmomentet som höll läsintresset uppe, beskrivningarna av både redaktionsmiljön och Lovisa som kändes autentiska och t.o.m. personporträtten som kändes trovärdiga - vilket minsann inte alltid är fallet i denna genre.

Då Carita nu återkom var förväntningarna avsevärt större och ribban högre. Men också denna gång överraskar hon: boken är helt i klass med den föregående och inte bara det utan klart bättre. Formatet är betydligt hanterligare och strukturen tät och sammanhållen.

Också temat är trovärdigt, dvs. vår homofobi och den helt sannolika risken för att en knäppskalle som i denna bok skall få för sig att utrota varenda jävel till bög. Men rätt snart började jag ana oråd inför de pedagogiska ambitioner författaren helt tydligt har haft, dvs. att visa att vi alla till mans är mer eller mindre bisexuella, även Adrian. Att den unga och präktiga journalisten Lucas är genomsympatisk bög är helt i sin ordning, men att han skall få uppgiften att agera vägvisare och ta fram de mjukare sidorna hos tuffingen Adrian blir lätt för sött.

Och ju längre boken led, och de nattliga seanserna i rum 434 på Hotell Degerby i Lovisa, desto mer skräckslagen blev jag över att det skulle bli alldeles för sockersött på slutet; Adrian bara FÅR INTE bli förtjust i Lucas på riktigt, än mindre inleda något förhållande! Det bryter bara alltför mycket mot både Adrians tidigare karaktär och hela genrens trovärdighet. Det här är ju ändå en thriller och inte ett pedagogiskt läromedel från någon sexualpolitisk organisation.

Till all lycka klarade Adrian och Carita testet, men det var med darr på ribban! Några riktigt överdrivna passager hade jag som lektör med glädje strukit. Jag förstår mycket väl författarens pedagogiska ansats och ambition – men sådant blir i litterära sammanhang oftast bara plumpt och övertydligt. Om det programmatiska syftet blir alltför tydligt tar det kol på litteraturen.

Men som helhet är jag alltså imponerad också av den nya boken. Bristerna i den förra är i huvudsak bortslipade och stilen njutbar. Ett extra plus också för de överraskande fina nyanserna i personbeskrivningen. T.ex. kommunikationen mellan Adrian och Anna, eller mellan Adrian och Anders. Men som sagt; spelet mellan Lucas och Adrian blir i sötaste laget, och därmed inte trovärdigt. Må vara att Adrian har en bisexuell sida och därför mår bra av att få den prövad (det gäller oss alla!), men nu blir det alltför välstruket och gullepluttigt. Till all lycka blev det öppet på slutet och man vet inte riktigt hur det skall gå. Och det tycks ju bli fler äventyr med Adrian, vilket vi tackar för. Vilken riktning han än tar i sitt känslomässiga sökande.

Lovisa 18.5.2008
Thomas Rosenberg