Varför ger jag ut på eget förlag?

I Carina Wolff-Brandt bok "Konsten att ge ut böcker på eget förlag" citeras jag bland annat såhär:
- - - ”Man ska våga. Det blir en revolt mot de stora förlagen då allt fler vågar ge ut sina böcker själv. Min uppfattning är att vi små förläggare rör till i
kulturelitens världsbild, vi rör helt enkelt till det enkla system som tidigare bestod av två förlag.”

- - - ”En del människor tycker att det inte räknas att man ger ut sina böcker själv, medan andra undrar om man tror att man är någonting när man gör det.
En recensent undrade hur man riktigt ska förhålla sig till någon som ger ut sina böcker själv och dessutom skriver om erotik.”

Östnyländska detektivromaner

Journalisten Carita Liljendal från Lovisa har på eget förlag gett ut två detektivromaner med lokal förankring. Hon har arbetat som journalist i tjugo år. Hennes erfarenhet av kommunikationen med etablerade förlag är både god och dålig.
– Jag skickade in boken både till Söderströms och till Schildts, berättar hon. Söderströms svarade relativt snabbt och tyckte att handlingen fungerade bra men att texten var för lång och omständlig. De ville att jag skulle banta ner den, vilket jag också gjorde till en del. Det var ett sakligt och konstruktivt svar. Jag väntade på Schildts reaktion i fem månader, ringde och frågade om de har läst manuset och de skyllde på semestrar och bokmässor för att de inte hade hunnit ta itu med det. Nu har det gått två år och jag har fortfarande inte hört något. Det hör ju till god ton och gott sätt att svara, tycker jag, oberoende vilket svaret blir. Carita har också skickat in sina manus till förlag i Sverige som visserligen gett nekande svar, men ändå svarat snabbt. Hon bestämde sig för att själv ge ut sin första bok Horny24, eftersom hon inte orkade vänta på att få boken publicerad. Således skickade hon aldrig in den nedbantade versionen av manuset till Söderströms. Hon lät trycka upp trehundra exemplar som nu är slutsålda.
– Det var en mera påkostad bok än den följande, så den gick nog på minus ca 600 -1000 €, säger Carita. För mig är det inte pengarna som är det viktiga, huvudsaken är att jag blir läst. Den andra boken, som fick titeln Uppdrag Utrotning, trycktes med mjuka pärmar och då jag sålt alla trehundra går jag kanske på vinst. Innan jag sålt alla vet jag inte vad marknadsföringen och upprätthållandet av bokens hemsida på webben kommer att kosta mig.
Den första boken skrev hon med hjälp av ett stipendium från Svenska Kulturfonden som möjliggjorde att hon kunde hålla två månader tjänstledigt för att skriva boken. Ett bidrag på 300 € från Lovisa stad kändes som en god uppmuntran, fastän summan utgjorde rejält mindre än en tiondedel av tryckkostnaderna. Till den andra boken har hon inte fått några bidrag alls.
Enligt Carita skulle det vara mycket enklare att bli utgiven på ett större förlag, för hon, liksom mången annan, upplever att marknadsföringen är jobbigast.
– Jag blev faktiskt recenserad i Hbl med första boken, och den blev till och med vald som ett julklappstips. De lokala medierna har uppmärksammat boken riktigt bra. Jag bryr mig inte om vad recensenterna tycker. Det viktigaste för mig är läsarreaktionerna, som jag har fått gott om.
Sedan sommaren 2007 skriver Carita dagligen blogg på Aftonbladets hemsida. Via den har hon fått kontakt med svenska läsare som beställer böcker av henne. Där skriver hon också om huvudpersonen i sina böcker, Adrian Debutsky, som hennes bloggläsare blivit väldig nyfikna på. Mera om Carita Liljendahl hittar du på hemsidan www.debutsky.fi där det också finns en länk till hennes blogg.

LÄS MER OM CARINA WOLFF-BRANDTS FÖRLAG PÅ WWW.VINGPENNAN.COM